RSS Flöde

Flickor mot Flickor

VÄLKOMNA!
till min sida med tankar om hur flickor kan vara mot varandra.

Min förhoppning är att fler och fler börjar reflektera omkring det egna sättet att vara.

Är jag en god kompis?
Är jag själv så’n som jag vill bli bemött?
Kan jag ärligt säga att jag är stolt över mig själv?

Tidningen FRIDA kontaktade mig sommaren 2000 och bad mig skriva ….

Till Dig som läser: Skriv gärna ner Dina spontana tankar här  …


 

Till Caroline Engvall
FRIDA20000705
Angående artikel om flickors gruppdynamik.
Det är OK för ungdomstidningen FRIDA att publicera mina synpunkter nedan.© Birgitta Rudenius

http://www.kastanjebacken.net/regnbagsbarn/


Bland det intressantaste som finns är hur människor beter sig mot varandra. Nästan lika intressant är även djurs beteende.

Genom att skaffa sig kunskap och genom egen erfarenhet kan man förstå mer och mer. Den som kommit en bit på denna väg kan bli en tillgång för sin omgivning och bidra till en positiv utveckling som gagnar alla. Det ställer krav men gör samtidigt mycket gott för självbilden i det egna växandet.

I alla viktiga mellanmänskliga relationer är det nödvändigt att betrakta handlingar både övergripande och analyserande. Dessutom tidsrelaterat genom både långsiktigt arbete och akuta insatser. Detta kallar jag att kunna reflektera och fungera på olika nivåer vilket också innebär att man kan förflytta sitt tänkande mellan dessa nivåer.

I botten av alla tolkningar som möjliggör att nya betraktelsesätt växer fram ligger tolkarens livsfilosofi, värdegrund.

Mot denna bakgrund ger jag mina tips till flickor som drabbas av andra flickors destruktiva gruppdynamiska beteende.

Pojkar och flickor är olika och fungerar olika. Det råder olika mening om de bakomliggande orsakerna. Några hävdar att flickor och pojkar kan påverkas att fungera lika även om deras olika beteende ligger djupt rotat. Vill vi egentligen det!?

Här nöjer jag mig att konstatera att vi är olika och jag vill våga påstå att det finns en mening med detta. Just att se en ”mening” i det som upplevs är en av grundpelarna i min livsfilosofi.

När man nått insikt om handlingars konsekvenser …. nått den verkliga viljan att göra väl och att göra andra människor gott … kan se en mening i det som sker … inser vad som egentligen är viktigt … då sker en gynnsam utveckling.

Människor runt omkring förmår fungera väldigt olika. Vissa ser bara till sina egna behov och trampar mer eller mindre medvetet på andra och skadar dem. Vissa är så hänsynsfulla att det gränsar till självutplåning. Alla borde sträva efter att kunna bidra för varandras utveckling.

Pojkar skaffar sig styrka genom att vara en i laget där man var och en bidrar till lagets framgång. Lagandan är överordnad individsjälen. Individen/pojken når status genom prestationerna.

Flickor skaffar sig styrka genom att höra ihop med någon, ha en bästis, som uppmuntrar, stärker och näst intill fjäskar. Individsjälen är överordnad lagandan. Individen/flickan når status genom en mer ytlig självhävdelse. Tyvärr sker detta ofta på någons bekostnad. Triumfen blir ju större då!? Vad är den egentligen värd?

När tre tjejkompisar plötsligt blir två som fryser ut den tredje är destruktiva krafter igång. I gruppen finns troligen en mer dominant tjej som får den ena med sig mot den tredje. Genom detta beteende försäkrar man sig själv om att inte bli utanför och de två knyter sig närmare varandra mer eller mindre stabilt över tiden. Rädslan att bli utanför får lätt vissa människor att göra andra ont.

Råkar man vara den som drabbas och hamnar utanför så är det allra viktigaste att inte leta efter fel hos sig själv.

1. Leta inte efter fel hos dig själv! Skaffa dig din livsfilosofi och bestäm vad i livet som ger verkligt värde. Var sedan alltid ärlig mot dig själv och trogen din genomtänkta livsfilosofi. Lev så att du alltid kan känna stolthet i din handling.

2. Försök att ”höja dig” och betrakta det som sker lite från ovan. Försök att se på det som sker som en företeelse. Dina f d kompisar har troligen något problem som de inte riktigt klarar ut. Betrakta detta mer på ett medkännande än på ett kritiskt sätt.

3. Var generös och ge dina f d kompisar den tid de behöver för att ta sig igenom sina problem. Var finns de i sin utveckling? Hur långt har de nått i kompetens och förmåga att fungera med andra människor? Människor mognar i mycket olika takt. Några tycks aldrig mogna.

4. För dig väntar något bättre och intressantare. Detta ställer lite krav på dig. Spännande! Du får mycket erfarenhet genom att du prövas och ställs inför problem. Var glad för det! Nu ska du försöka hitta en ny mening och något som kan fånga din uppmärksamhet. Gör sånt du gillar! Se till att du trivs. Då kommer det att lysa runt dig och du visar upp en styrka som kommer inifrån. Den är allra starkast. Du mår bra och utvecklar din självkänsla ”no matter what”. Du kommer troligen att växa om (utvecklas förbi) dina f d kompisar. Du kommer att hitta nya kompisar som du kan växa tillsammans med ett tag och sedan hittar du nya igen.

5. Dra nytta av det som sker och det du lär av din erfarenhet. Hur ser det ut runt omkring dig? Studera och betrakta det som sker. Finns det andra som verkar vara drabbade av människor som mobbar och fryser ut? Hur beter sig människor i din omgivning? Kan du göra något? Kan du hjälpa någon annan? Känn dig utvald!

© Birgitta Rudenius

 

Här nedan finns en bild av den nedkortade artikeln.
”Expert” känns som ett väldigt stort ord att ta i sin mun. För stort för mig   … eller är det bara att man är så präglad av ”Jantelagar” …? Jag brukar säga att jag har ett stort engagemang. Det duger bra.

frida.jpg (45841 bytes)

 

Username:
UserEmail:
Date: 19 Mar 2001
Remote Name:

Comments

Jag tycker att det är fel att mobba.Jag hatar dom som mobbar andra.Har dom inget annat att göra än att mobba.


Username:
UserEmail:
Date: 08 May 2001
Remote Name:

Comments

Jag har blivit mobbad o är det fortfarande. Jag hatar mej själv.


Username: Tessan*
UserEmail:
Date: 23 May 2001
Remote Name:

Comments

mobbing är alltid fel. men jag tycker synd om de som mobbar. man mobbar inte någon om man själv inte har något problem. mår dåligt.

min gympa lärare har fått för sej att jag och en tjej till är mobbade. utstötta. det är vi inte. vi gillar bara inte att umgås med de i vår gympa grupp, och håller oss därför för ss själva på gympan om det bara är tjejerna. vi FÅR vara med om vi vill. Vi tycker bara inte om dom, så då håller vi oss till killarnas gympagrupp eö själva istället.


Username: Eliz
UserEmail:
Date: 28 Jun 2001
Remote Name:

Comments

Jag tycker väldigt synd om både såna som bli mobbade men även om den som mobbar! Dom som mobbar har oftast om inte alltid något problem själva som dom inte kunnat prata med nån om eller rett ut. Därför mobbar dom någon, för att det får dom att må bra dom ser att nån annan mår lika dåligt eller dåligare som dom själva. Just därför tycker jag att man borde hjälpa både den mobbade OCH den som mobbar och reda ut allting!! Det är i alla fall vad jag tycker! /Eliz


Username: vanessa
UserEmail:
Date: 02 Aug 2001
Remote Name:

Comments

Bra sida, intressanta tankar. men jag tycker att du sprider en massa fördomar som kan bidra till förtryck. Farliga fördomar. Vad gäller flickor och pojkar och deras olikheter så är det inte så att allt det hela går ut på är att flickor och pojkar kan bli mer ”lika varandra” om man inte låter de vara olika (så tolkar jag andemeningen i din text). Det handlar om att olikheterna beror på olika saker. Man brukar skilja mellan biologistiskt synsätt och socialkonstruktivistiskt dito. Det senare utgåt från att mkt av det som vi betraktar som ”manligt” ”kvinnligt” osv är kulturellt bundet och skiftar i tid. På sjuttonhundra-talet ansågs det manligt att gråta och använda peruk och puder. Det kan man verkligen inte påstå att det är idag. Och det finns olika kulturer som inte har samma västerländska manlighet/kvinnlighetsideal som oss utan ser dessa kategorier som förenliga med något helt annat. Alltså går det inte att vara kategorisk och säga att kvinnor är si och män är så, eftersom det inte är så, enbart. Det råder t.ex större skillnader mellan individer än mellan just män som grupp och kvinnor som grupp. Ta en jämförelse med rasbiologiska argument och se vad du hamnar i för division (ex; negrer är si, vita är så). Dessutom tycker jag att detta betonande av hur hemska flickor är (för det är ju uppenbarligen så att du med många andra ”experter” inte tvekar att måla ut flickorna som mer utstuderade och värre än pojkar) handlar om att flickor har större krav på sig att vara ”snälla” solidariska och tillmötesgående. Därför tror jag att vi vuxna tolkar flickornas övertramp som ”värre” än pojkarnas. Detta har det även gjorts vetenskapliga studier om. De eventuella skillnader som inte har ett dugg med biologi att göra kan bero på att flickor inte får visa elakhet öppet, vilket då i sådant fall skulle kunna bidra till att det hela får en mer subtil, obegriplig och ”hemsk” karaktär. Såvitt jag förstår det så är mobbing en vidrig företeelse oavsett vilket kön den som mobbar kan tänkas ha. Mina erfarenheter är inte att flickor är värre än pojkar, tvärtom, de som verkligen mobbade mig värst i skolan var just pojkarna. Pojkarna tilläts nämligen att trakassera mer öppet, skrika saker så att alla hörde, slåss etc, under förevändningen; ”ja, du vet väl hur pojkar är”. Jag var, under hela min uppväxt mer rädd för pojkarna än för flickorna. Flickorna hade i alla fall för det mesta ett krav på sig att bete sig något så när o.k, så de kunde inte gå över gränsen hur som helst. Jag tror också att det du säger om flickor och flickors mobbing har mer med dig och dina erfarenheter att göra än med hur det i allmänhet ser ut. Till sist så tror jag att det är att göra våra barn en björntjänst att kategorisera och placera dem i ett fack. Mycket bättre då att ta reda på vad det egentligen handlar om, även om det är mkt lättare att svänga sig med könsstereotypiska uttalanden så att man slipper se vad det handlar om. Det är upp till oss att ta itu med fördomar så att de inte påverkar våra barn negativt. Fördomar hänger ofta i hop med just mobbing. Tack för ordet.


Username: Birgitta
UserEmail:
Date: 03 Aug 2001
Remote Name:

Comments

Till Vanessa, Tack för ditt inlägg! Det är viktigt att skiftande röster gör sig hörda. Det finns många olika uppfattningar om pojkars och flickors olikheter och därmed också förklaringsgrunder. Det har vi även inom min familj. Det får man ha. Det viktiga är att man söker svar på sina undringar och aldrig slutar detta sökande. Genom bl a debatt håller man sökandet vid liv. Ett par saker ….

Ang 1700-talets peruker och puder … nog tycker jag verkligen man kan jämföra med idag. Pojkar färgar håret, permanentar det, rakar sig på kroppen, använder kosmetika … Det som synes vara kanske inte är det som är egentligen …

Visst uttalar man sig efter egen erfarenhet, direkt eller indirekt. Du har själv upplevt mobbning och din erfarenhet är din och värdefull i detta forum. Jag har däremot inte upplevt mobbning direkt, alltså riktat mot min person. Det jag ger utrymme för här är främst andras upplevelser. Tillsammans med mina egna erfarenheter i arbete med barn och ungdom.

Upplevelser och erfarenheter är tolkningar. Dessa tolkningar kan se helt olika ut även när det gäller gemensamma upplevelser.

Ingen kan utge sig för att vara bärare av den allomfattande absoluta sanningen och riktigaste förklaringen. Den varierar med betraktare och även forskare … dessutom i tiden.

Tack än en gång för ditt inlägg! Det är så viktigt att olika tankar möts och testar varandras hållbarhet. Den uppgiften tar inte jag på mig här utan den överlämnar jag åt läsarna att fundera kring och förhoppningsvis i sin tur lämna nya tankar. Birgitta


Username: Malin
UserEmail:
Date: 24 Aug 2001
Remote Name:

Comments

För min del var det nog pojkarna som var värst. De var öppet elaka. Det var de som trampade, knuffade, lade krokben, kallade mig elaka saker, förnedrade mig på olika sätt.

Flickorna gjorde aldrig någonting. De lät bara bli att prata med mig. Visade utan ord att de inte ville ha med mig att göra. Fast det var på sätt och vis nästan värre, för det var ju tjejerna jag ville vara med. Det var ju dem jag ville ha som kompisar.


Username: emma
UserEmail: tuffebruden
Date: 03 Sep 2001
Remote Name:

Comments

jag tycker att livet är härligt!!!!


Username: kattis
UserEmail: zoo_105@hotmail.com
Date: 12 Oct 2001
Remote Name:

Comments

jag tyckerd et är knäppt..=(..men ja jag vte ju hut fdte känns…hje då..!!kram….=)


Username: lilla mej*
UserEmail:
Date: 16 Oct 2001
Remote Name:

Comments

just nu skriver jag en uppsats, valde ämnet mobbing för att det är intressant å jag vill veta vad som händer. har inte blivit mobbad, något som jag är väldigt glad för. retat kanske, men det var inte så farligt. har inte mobbat någon heller, å det skulle inte falla mej in. tycker det är helt fel att trycka ner en annan människa så grovt. är oxå helt emot nasism å rasism. kan inte förstå hur man kan hata människor pga utseendet eller vilket land man är född i. att människor kommer hit till sverige från andra länder är för det mesta inte frivillgt. dom måste, kanske pga krig eller annat. självklart vill dom inte vara här, dom vill ju hem…

vill oxå säga till er som blir mobbade, det är INTE er det är fel på!! men gör något åt det! stå på er å prata med nån… det är ju inte så lätt som det låter, men det kanske blir bättre… prata med er familj, du kanske kan få byta skola. blir du mobbad av lärare, prata med kuratorn eller rektorn.. det finns alltid hjälp att få. *kramar från mej*


Username: jill
UserEmail: cool_jill@hotmail.com
Date: 30 Jan 2002
Remote Name:

Comments

killar och tjejer fungerar visst på samma sätt


Username: carro
UserEmail:
Date: 26 Feb 2002
Remote Name:

Comments

Hur fortsätter man ett liv efter mobbningen? Livet tog ju slut för flera år sedan…


Username: Arne weise
UserEmail: arne@hotmail.se
Date: 27 Feb 2002
Remote Name: 195.242.53.226

Comments

Denna person ovan har skrivit ett inlägg som faller inom området ”abuse”. Vanligtvis anmäler jag alla dylika inlägg. Det hoppas jag alla andra också gör. Bekämpa avarter! Det finns människor som saknar sunda spärrar. De behöver lära.


Username:
UserEmail:
Remote Name:
Date: 18 Mar 2002
Time: 19:25:17

Comments

Är lite rädd för att skriva.Är inte van vid att prata om problem.Är mest van vid att få problem. Jag märker inte längre om komentarer är taskigt menade eller om det är på skämt.Bryr mig faktiskt inte heller.Jag har varit med om så mycket skitsnack i skolan.Mobbing rent ut sagt.Orkar nog inte bry mig.Eller så kanske jag borde göra det.Orkar inte lägga ner energi på att må dåligt igen. Orkar inte lägga energi på att stå framför spegeln och förnedra mig själv på grund av de orden som jag hörde varje dag i skolan. De orden kan jag fortfarande höra inne i mina tankar och den smärtan som kändes som tusen svärd som trängde in i mitt hjärta och vred om.


Username:
UserEmail:
Remote Name:
Date: 18 Mar 2002
Time: 19:30:47

Comments

till Carro. Det finns ett liv efter mobbingen.Jag lovar. Jag har varit med om samma sak och bara du har mod i dig och styrka så vet jag att du klarar av att skaffa ett nytt liv efter mobbingen.Det gäller bara att ha MOD och att våga.


Username: Em
UserEmail: love_4ever_85@hotmail.com
Remote Name:
Date: 26 Mar 2002
Time: 08:48:38

Comments

man orkar ju inte leva efter mobbningen… varje dag som går hoppas jag att jag dör… vad gör man för fel när man utsätts för såna plågor…? alla säger att det ordnar sig, men det gör det inte. jag mår bara sämre för var dag som går. mobbning är helt fel, men det e de som mobbar som det oftast är synd om, hon som mobbade mig blev själv slagen hemma…. det gäller bara för de vuxna att se det och inte blunda för sanningen som så många gör… *kram*


Username:
UserEmail:
Remote Name:
Date: 03 Apr 2002
Time: 10:53:42

Comments

Jag blev mobbad i grundskolan.Blev mobbad varje dag varje secund.Jag blev kallad för både det ena och det andra och jag hade självmordstankar varje natt när jag skulle sova.För det mesta kunde jag inte sova för tankarna höll mig vaken och rädslan inom mig var för stor för att våga sova. I flera nätter låg jag sömnlös och när morgonen kom kom ångesten. Jag mådde så dåligt och jag ville berätta det för någon.Jag ville at någon sulle förstå hur jag mådde men jag vågade inte.Jag var för rädd för att andra skulle tycka synd om mig.En del av mig ville baa berätta.En del av mig ville bara skrika ut hur jag mådde.Alla de känslorna som jag hade inom mig ville bara ut som om de snart skulle explodera. Någon slags inre känlsa fick mig att kämpa.Kanske var de någon dröm eller en kraft som fick mig att kämpa. Nu efter treår mår jag mycket bättre tack vare att jag slutade skolan och började gymnasiet inne stan och fick nya kompisar.Jag är livrädd för att de ska få reda på att jag har blivit mobbad för tänk om de också skulle börja mobba mig men egentligen: varför ska jag skämmas över hur jag ser ut.Över att jag har blivit mobbad?.skulle folk tycka illa om mig då?.


Username: Sandra
UserEmail: sandy__85@hotmail.com

Date: 21 May 2002
Time: 15:40:31

Comments

Jag tycker att det är synd att människor blei mobbade och jag tycker att det är bra att de kommer på fötter igen när de blir äldre, får hjälp. Men jag har en fråga: Varför blir de som har blivit mobbade så konstiga efteråt? De är skrikiga och försöker bevisa något genom att ändra utseende eller attitud. Jag tror faktist att såren aldrig läker fast offret säger att de mår bra. Ett exempel på att de blir konstiga är i Ricki Lake där offren sminkar om sig och möter mobbaren. De börjar gapa och skrika och försöker bevisa något, förstår de inte att mobbaren inte precis visar dom respekt när de bara skriker och gapar och vägrar lyssna. Om de har tagit dit mobbaren för att den ska lyssna ska man ju även lyssna på mobbaren, annars är man ju en lika stor skitstövel. Ge gärna kritik och tips angående min text. Kram //Sandra


Username: Hanna
UserEmail: pussokram@spray.se

Date: 15 Jun 2002
Time: 23:33:21

Comments

Sandra- det var ett tag sen du skrev din text men jag känner att jag måste svara….först och främst..jag var mobbad under mitt högstadie..går nu sista året på gymnasiet till hösten… Alla som blivit mobbade byter inte stil helt och blir inte skrikiga och så..men jag tror (och vet) att man glömmer bara inte det som hände en när man blev mobbad..man måste få hjälp,..och det är svårt..det vet jag…om man inte fick hjälp under den tiden man blev mobbad så är det jätte svårt att börja prata om det..så var/är det för mig i alla fall…jag är rädd var dag och mår skit…om man träffar någon som blivit mobbad så ska man inte vända ryggen mot dom utan ta sig till dom och lyssna på dom..det kanske finns mycket som gömmer sig bakomdet hårda skalet…och visst ska man lyssna även på mobbaren…..men man får ABSOLUT inte glömma att det är den mobbade som mår dåligt och om då mobbaren babblar på kanske den mobbade mår sämre o sämre där hon/han sitter och tillslut inte kan säga någfot alls för att mobbaren har en så’n makt över den mobbade! skriv gärna tillbaka! kram hanna


Username: s…
UserEmail: Lillagumman88@hotmail.com

Date: 24 Sep 2002
Time: 17:00:56

Comments

Att mobba, Ere coolt att trycka ner någon annan? Är man en RIKTIG polare då? Är man en ängel då? Skulle DU vilja gråta tills söms? hela tiden känna dej så jävla dum å ful, äcklig.. skulle DU de? En mobbare, spottar på DEJ, spyr på dej, Hånleer, vafan.. ja HAATAR er som mobbar,skaffa ett l i v.. jävla mesar! Ni som ÄR mobbade [ Ni är 1ooo ggr bättre] 1ooo ggr, f ö r s t å. .


Username: DaSmUrF
UserEmail: Hateyou105@hotmail.com

Date: 29 Jan 2003
Time: 10:35:30

Comments

jag tror att mobbare har inge liv.. att dom är rädd för någon/något.! som dom inte vågr sttå för.! jag hatar mobbare,,, eller så är dom avensjuk på den som dom mobba


Username: Cecilia
UserEmail: cillaplayer@hotmail.com

Remote User:
Date: 21 May 2003
Time: 19:18:44

Comments

Hej! Jag heter Cecilia och är nu 17 år. Jag erkänner. Jag har varit mobbad i en 1 års period i 6:an. Detta är en sak som jag skäms otroligt mycket över och som jag absolut ALDRIG skulle erkänna om jag inte fick vara anonym.

Samtidigt som man erkänner att man har varit mobbad/förtryckt erkänner man även att man är anorlunda och har fel och brister. Alla har fel och brister men dessa offentlig görs inte på samma sätt som hos den mobbade. Mobbning är när en grupp väljer ut en eller flera personer och aktivt handlar på olika sätt för att lämna ut deras ”fel” och ”brister” till allmän beskådan, och genom detta ”trycka ned” offret och försöka få han/henne att känna sig underlägsen gruppen. Detta kan te sig i en onormal analysering av hur en människa beteer sig socialt, klädstil, sätt att vara helt enkelt. Mobbningen kan naturligtvis te sig i många olika skepnader och situationer. Mobbning existerar konstant överallt och i alla åldersgrupper. Varför existerar mobbning? Det finns en enorm tvetydighet vad gäller mobbning i vårat samhälle, till en viss gräns accepterar människor att man ”stöter ut” en människa från en grupp, det kan handla om en lagsport ex. Alla kan ju inte platsa i en elit fotbollsgrupp etc. På samma sätt kan inte alla platsa i de sociala grupper som vi har i samhället, det är när segregation övergår till trakaserier och fysisk misshandel som folk börjar agera. Att kategorisera mobbing som någon slags grupptryck är ett vanligt tolknings sätt, jag har en teori som fördjupar sig lite på den punkten. Det handlar om socialpsykologi, ett ämne som borde införas i varje skola för att motverka mobbing och hierarkism. Här måste jag börja med att poängtera – ”Ensam är inte stark” !!!! Människan är ett flockdjur, vi är skapade för att kunna samspela med andra människor, i form av kommunikation och handlande mm. Vissa människor är mer eller mindre lika varandra och går därför olika bra ihop, därför ansluter man sig till en grupp där man känner gemenskap. I en tajt grupp finns det många ”outskrivna regler” som man inte får bryta, man får helst inte gå utanför gruppen, man får helst inte öppna upp för diskutioner och konflikter eftersom att detta kan splittra gruppen, och man måste vara lojal mot gruppen mm. Man pratar mycket om hur svårt det är att komma som ensam ny människa till en klass med mycket grupperingar, därför måste man gå in på djupet i komplikationerna som uppstår i dessa situationer. Genom processen att splittra grupper måste man analysera sitt eget och andras beteenden. Det finns en drift hos ALLA människor som vill upprätthålla status och makthierarkin i vårat samhälle, i och utanför klassrummet, en drift som någonstans bara baseras på en oskyldig mänsklig längtan efter bekräftelse. Upprätthållandet av status och därmed även bekräftelse sker alltid på andra människors bekostnad, för hur skulle man kunna vara popular etc om det inte fanns någon som var inpopulär? Skolan speglas bara av hur samhället i stort ser ut, även globalt. Analysera gärna med hjälp av frågor. Varför finns det lågstatus jobb och vilka arbetar där? Varför finns det kraftiga löneskillnader i vårat samhälle, och varför segregerar man och förtrycker olika typer av människor som kvinnor, invandrare, handikappade mm? Makthavare och förtryckare finns överallt i vårat manssamhälle, i alla former och skeenden, exempel på detta är toppchefer på företag, klassens ”miss Universum” mm. För att ”höja upp” sig själv i hierarkipyramiden måste man ”trycka ned” någon annan.

Jag behöver inte redogöra för omständigheterna till den psykiska misshandel som jag fick utstå i 1-2 års tid, och som genererade till att jag till slut fick byta klass och skola. Historien ser ungefär likadan ut för alla mobboffer, men det är vägen ur mobbingen som gör oss unika. Fortfarande har bara 4 år förflutit sedan min tid som ”mobb-offer”, och fortfarande är såren relativt färska. Under en lång period förträngde jag mina upplevelser och fick fruktansvärda ångestattacker som påföljnad. Jag blev till sist tvungen för min egen överlevnad att flytta från det lilla kvarter där jag hade bott i hela mitt liv och börja om ”på nytt”. Detta är en mycket långdragen och svår process, på grund av alla de psykiska ”sår” som mobbingen tillfört, ju längre period som mobbningen pågått desto djupare är såren och desto svårare är de att läka. Att förbättra sitt självförtroende är ingenting som man gör över en natt, man måste låta det få ta tid samtidigt som man bearbetar sina gamla upplevelser. För att känna sig säkrare som människa måste man undvika situationer där man känner sig osäker. Jag har undvikit allt som påminnde om min tid som mobboffer, människor, miljöer etc. Detta gör man under en begränsad period tills man har blivit tillräckligt stark, sedan måste man slå tillbaka för att visa att man inte är förtryckt längre. I 8:an (två år efter min mobbning) kände jag mig mogen att besöka min gamla skola, och min gamla klass. Detta enbart för att visa att jag vågade stå upp mot skolan, eleverna och lärarna och inte påverkades av mobbningen längre. Det här är någonting som man inte ska göra oförberädd, då kan man lätt känna panik i situationen och halka tillbaka i sin ”roll” som underlägsen och mobb-offer. Men jag tror att detta ändå är ett viktigt steg i processen för full självständighet och självsäkerhet, och som alla mobb-offer måste göra förr eller senare för att kunna gå vidare och lämna dåtiden bakom sig. Annars kommer mobbningsupplevelserna att följa en livet ut om man aldrig konfronteras med situationen eller mobbarna på något sätt, det bekräftar bara ens egna rädslor, det är farligt och något man måste övervinna för sin egen överlevnads skull.

Idag känner jag mig nöjd med mig själv, men är naturligvis märkt av mina tidigare upplevelser. Detta i form av att jag har vissa svårigheter att ta kontakt och lita på människor i min omgivning, pga att jag blivit sviken av så många människor där jag förut satte all min tillit. Detta är någonting som jag fortfarande jobbar med. Nyckeln är att aldrig ge upp hoppet om sig själv, fortsätt att kämpa och låt aldrig någon djävel sätta sig på dig. För innan du vet ordet av ligger du i skiten och kan aldrig ta dig ur det igen.

Vad kan man gör för att förebygga mobbing? Vi måste sluta att göra tabu av mobbning och hierarkism, öppna upp gränser och aldrig sluta söka efter orsak och verkan. Börja med att analysera ditt eget respektive andras beteende, avviker du på något sätt? Prata med andra, var inte rädd för att ta upp diskutioner och reda ut problem och konflikter.

Och kom ihåg; Det är ingen slump att just DU blivit mobbad, men det är ingenting som gör dig mer unik någon annan. Glöm inte att andra också har fel och brister, men fokusionen och rampljuset ligger just nu över dig. Det är ingen annan än du som kan ta dig ur det.

Jag vill avsluta med ett citat; ”Alla är förtryckare och alla är offer.”


Username: morsan 55
UserEmail:

Date: 02 Aug 2003
Time: 14:11:21

Comments

Jag har läst alla era inlägg om mobbing, men jag har inte sett något inlägg hur föräldrar kan lida mycket för att se sina barn utsättas för mobbing. Vi drabbas värst egentligen för vi kan inte göra så mycket för att stoppa mobbingen. Jag är 48 år nu och jag blev mobbad under hela grundskolan för att jag var för snäll och inte kunde säga ifrån. När jag kom in i gymnasiet vågade jag inte fortsätta med mina studier så jag började att jobba och gick gymnasiet på komvux istället. Jag har två barn en son som är 18 och en dotter som är 15 år. Min son är allergisk mot nästan allt, när han började skolan i första klass blev han mobbad på grund av hans allergi. Om hans mobbing fick jag reda på när han gick i tvåan. Jag upptäckte mobbingen när jag råkade gå in i toaletten när han duchade jag fick en chock han var blåslagen över hela kroppen och när jag frågade vad han hade gjort så bröt han ihop. Han har böjveksexem på kroppen på vintern och hans sk kompisar hade spöat upp honom i duchen i gymnastiken, två gånger i veckan bara för att han var allergisk. Jag gick ensam till skolan och pratade med lärarna och där fick jag ingen hjälp för dom hade varken sett eller hört något om mobbing. mobbingen fortsatte hela lågstadiet och jag som mamma fortsatte att försöka ta reda på vad som hände. Jag läste mer och mer om artiklar om mobbing allt vad jag kom åt för att jag skulle lära mig mera om mobbingen. I såna här fall räcker det inte att man blir mobbad själv man måste ha kunskap och kontrolerat humör för att veta vad man ska vända sig till för att få hjälp. I trean började han att kunna försvara sig själv och lärarna ringde hela tiden till mig att min son var en bråkstake. Han talade om för lärarna att han blev mobbad men ingen lyssnade på honom, han fick även lärarna emot sig så fort han blev mobbad och försvarade sig själv så var det hans fel. Min son ville inte byta skola för han var rädd att det skulle vara lika dant. Jag kämpade med skolan för att mobbingen skulle sluta och samtidigt att se hur min son led. I mellanstadiet fick han nästan vara ifre och i högstadiet börjades igen. Innan han slutade trean så fick jag hjälp av en vikarierande lärare som hade sett vad som pågick och hans huvudlärare fick sluta men då var det för sent. Min dotter har aldrig blivit mobbad förän hon började i högstadiet. du skrev i ditt inlägg Birgitta om tjejer och killar, tjejer kan vara fördjävliga ursäkta svordomen ibland. När min dotter gick i mitten på sjuan började hon att utvecklas till en snygg, söt omtänksam tonåring, Killarna ringde hem för att de ville prata med henne. Hon hade jättemycke kompisar. När de andra tjejerna inte hängde men i mognaden så började avundsjukan spridas. Min dotter blev mobbad och är fortfarande mobbad för att hon är tidigt välutvecklad och väldigt söt, alla killar vill prata med henne i skolan , hennes kompisar sprider fula ryckten om henne iskolan för att killarna ska vara med dom hon varken dricker eller röker det blir hon också mobbad för. Jag som föräldrer kan inte göra så mycket nu därför att jag får inte för henne och det är svårt när man vet att skolan inte gör någonting åt det. I smyg har jag pratat med lärarna men jag vet att de inte bry sig psykiska mobbingen kallas även osynliga mobbin kan man inte ta på det är svårt att hjälpa.



Username: Ina
UserEmail:

Remote User:
Date: 10 Oct 2005
Time: 18:15:19

Comments

Jag vill inte leva, men jag vågar inte ta livet av mig. Inte ännu i alla fall. Men jag är säker på att den dagen kommer. Hjälp mig, vad ska jag göra


Username: Mattias
UserEmail:
Remote Name:
Remote User:
Date: 10 Jan 2006
Time: 20:12:45

Comments

Att läsa de här sidorna gjorde mig så illa att jag grät. Jag är pappa till en dotter som mobbar, hon beter sig precis som du beskriver på dessa sidor, Birgitta. Starkast i klassen, får med sig en hejduk och mobbar en tredje som aldrig får vara med. Dottern går andra året på lågstadiet och en mobbad flicka har redan varit tvungen att byta klass.

Jag har en fin relation med min dotter, hon är inget monster utan en tillgiven och intelligent flicka. Jag vet inte varför hon mobbar, men vi har talat mycket om det. Det tycks inte ha hjälpt det minsta. De mönster som nötts in från första dagen verkar vara starkare än alla samtal mellan pappa och barn, alla grupper mot mobbning i skolan, och starkare än alla rektorer och kuratorer i världen.

Jag känner mig så ledsen för detta och ganska vilsen i situationen för jag vet inte vad jag kan göra mer än tala och fundera med min dotter om detta och delta i skolans arbete mot mobbning.

Finns det ingen guide för föräldrar som känner att de inte räcker till och inte har tillräcklig kunskap? Har sökt på nätet men inte hittat några historier som liknar min. Kanske föräldrar med mobbande barn håller tyst?

Jag skulle gärna ta emot tips från läsare av detta forum.


Username: Birgitta
UserEmail:
Remote Name:
Remote User:
Date: 11 Jan 2006
Time: 22:28:25

Comments

Till Mattias, Jag tror det är viktigt att göra ngt för din dotter. Det är ingen bra erfarenhet för henne att göra andra så illa att de måste byta skola. Är hon väldigt rädd för att själv hamna utanför? ”Bättre att förekomma än att förekommas.” Försök hitta ”gemensamma nämnare” med hennes kamrater. Kanske kan det vara en sport, kanske kan det vara att gå på konsert, kanske kan det vara en intresseförening …. ngt som får din dotter att finna respekt för den andra … Kanske behöver du kontakta en psykolog för din dotters skull. Det är ju trots allt inte ett ”sunt” beteende och din dotter har ju dessa fina egenskaper du beskriver. Viktigt anser jag att ta ta tag i denna destruktiva sida hos henne. Lycka till!

Birgitta


Username: Tova
UserEmail:

Remote User:
Date: 13 Jan 2006
Time: 19:29:52

Comments

Jag tycker att alla ska SLUTA mobba! Jag har en kompis som inte alls mås bra för hon blir mobbad! Jag hatar att se henne så ledsen!!=( HATAR mobbare!!!!! =(

%d bloggare gillar detta: