RSS Flöde

Kategoriarkiv: Utbränd

Jag Utbränd

Jag – Just nu …. 23/2 2006 – …. -2/5 2007- ….

TimeOut … Paus i livet … Gå i väggen … Hjärnstress …  Utmattningssyndrome … Utmattningsdepression … Utarbetad … Utbränd …

Min hjärna fungerar inte som den brukar längre …


Hjärnan kanske behöver defragmenteras?

Att ha arbetat för mycket. Att ha varit för engagerad. Att ”brinna” för jobbet. Under en lång lång mycket lång tid.

Kroppen kan säga ifrån. Varna. Både hjärnan, muskler och leder. Förra året varnade kroppen genom en frusen axel. Nu när jag med hjälp själv kom till insikt så räckte inte det.

Min kropp ville ge mig en läxa och en muskel i vaden gick av vid en promenad. Det gör ont. Mycket ont! Både på dagen och natten. Men jag ville inte ha värktabletter. Dels gillar min kropp inte medicin och dels överensstämmer inte min filosofi med att stoppa i sig farmaka.


Dalai lama säger mycket tänkvärt omkring att känna smärta och lida. Det är olika. Att känna smärta är en sak och fysiologiskt. Att lida är en annan sak och mentalt.

Dalai lama säger mycket tänkvärt omkring mycket i livet och hur man kan/bör leva.


Jag har alltid älskat att läsa. Nu kan jag inte läsa. Jag somnar. Lyckas jag läsa några sidor så har jag ingen aning om vad jag läst. Nu får jag nöja mig med tidningar med bilder. Favoriten är Illustrerad vetenskap. |xxx|

Det räcker att träffa familjen. Bara familjen just nu.

Nu försöker jag använda den andra hjärnhalvan så mycket som möjligt. Det blir att skapa … färg och form …

Men allra mest av att bara vara.

Jag bara är just nu.


Nu har det gått fyra månader (!) och dagarna har sett olika ut. Det gick oväntat bra att avlasta jobbet. Det hade jag oroat mig för väldigt mycket och det tog tre månader för mig (med hjälp) att inse att jag var tvungen att koppla bort mig själv från jobbet. Hade jag inte fått hjälp hade det nog brustit katastrofalt förr eller senare. Jag trivdes ju så med mitt jobb, med mina kollegor, mina studenter … ja, med allt. Ämnet och jobbet har engagerat mig så att det faktiskt slukat upp mig helt. Det fanns ingen tid över för mig själv, för mig Birgitta. Ingen tid alls! Jag ställde inte alls upp på mina egna behov. Jag såg bara alla andras. Jag hade försvunnit mer och mer.

Det värsta var nog de stunder när jag helt plötsligt inte visste var jag var och varför. Jag kunde också köra ut från vårt område och när jag skulle ut på den stora vägen visste jag plötsligt inte vilken sida jag skulle köra på. Detta är ju så hemskt att jag knappt vågar berätta det för någon! Jag tror inte heller att någon hittar hit och läser detta.

Vissa saker kan man dölja och riktigt bra. Jag verkar nog ganska social och kanske till och med trevlig och uppmärksam när jag träffar folk och samspråkar lite. Faktum är att jag hör vad de säger men i nästa sekund kommer jag inte ihåg vad de sagt eller vem de pratat om. Nu behöver jag inte oroa mig för det men när jag jobbade var detta ett ofantligt problem för mig. Ingen märkte! Tänk så bra man kan vara på att dölja!

Jag gillar ju IT och teknik när dess funktion är att skapa möjligheter med praktisk nytta. Jag har en webbkamera, mp3-spelare, digital kamera m.fl. Problemet är att jag glömmer från gång till gång hur jag ska göra, vilken sladd jag ska ha … Detta är så jobbigt!!!! Nu har jag ju dock tiden på mig och dessutom inga krav eller måsten. Så skönt! Allt får gå i min takt = mycket långsamt. Idag t.ex. är det en Pyssla-om-blommorna-dag.

Efter dessa fyra månader kan jag se lite av min Berg-och-dal-bana. Första perioden fortsatte jag att vara kreativ genom att göra denna webbplats, skaffa symaskin, måla stenar mm … Ibland är jag ledsen och lite oföretagsam. Jag har pysslat hemma med sådant jag aldrig tidigare hade tid för. Bakat bröd, lagat mat och fixa lite här och där. Allt som har haft med färg och form har varit skönt. Veckotidningskontot har stigit enormt. Det gör ju inget om jag läser en artikel femtioelva gånger. Böcker tar jag inte i ännu med undantag för reseböcker. Reseböcker har korta notiser och information samt mycket bilder. Jag kan läsa om och om igen för det gör ju inget. Det är en sorg att inte kunna läsa böcker men jag har accepterat det och tror att jag kommer att njuta av böcker någon gång i framtiden igen så som jag gjort tidigare.

Jag vill tro att jag återfår mina gamla funktioner. Jag vet ju att det inte är något fysiskt fel på hjärnan eftersom den är genomgången och scannad. Det är ju en lättnad särskilt sedan min pappa dog av en cancer som satt illa till i hjärnan.

Jag har mått bra av att avlastas alla måsten. Idag förstår jag att det också tagit tid att gå ner i varv. Ja kanske alla dessa fyra månader för nu känner jag mig trött. Trött, trött, trött! Igår lade jag mig före min man vilket aldrig händer annars. Jag är trött och faktiskt lite ledsen också. Utan att veta varför. Men jag tänker: – Det hör väl till!

Ibland prövar jag tanken: – Hur skulle mitt jobb kunna se ut för att jag skulle kunna börja arbeta nu?

Men jag kan inte tänka mig än att kunna klara att jobba. Jag vågar inte fortsätta tanken för jag känner att något vill brista inom mig. Jag skulle inte klara, jag skulle rasa samman.
Å
h, alla dessa måsten tillsammans med alla dessa stunder att koppla av på och som inte finns!

Nu när fyra månader gått där jag kunnat koppla bort alla ”måsten” börjar en konstig djup trötthet. Jag är bara så trött så trött …

Juni månads sista dag.
Min favoritmånad.
Min månad.


Juli bara försvann! Svisch~~!


Lyssnade på en intervju i radion idag. I slutfasen frågades vilka tre ord som karektäriserade personen enligt denne själv … jag funderade … vad hade jag svarat?

Efter ytterligare lite funderande kom jag fram till:

NYFIKEN – OTÅLIG – EMPATISK (= INLEVELSEFÖRMÅGA)

Kanske skriver jag en annan dag varför det blev just dessa orden …

EFFEKTIV borde jag haft med också!


Jag går igenom olika perioder eller faser … verkar det som … Den första var OMSTÄLLNINGSFASEN där färger hade en mycket stor betydelse. Färg och form … bläddra kravlöst i veckotidningar …
Nästa blev DEN TRÖTTA TIDEN när allt går långsamt … så långsamt … och att göra val blir svårt … t.o.m. att välja i glasskiosken
Jag är i DEN TRÖTTA FASEN nu. Tur det kan få ta tid. Allt går väldigt långsamt och det är skönt att det får … Naglarna är viktiga just nu. Då gäller det ju också färg men även smyckning.
Undrar vilken nästa fas blir?


Nu är det sista tredjedelen av september (2006). Valet är sluträknat och vi står inför en ny tid med nytt styre. Spännande! Inte bara för att jag är en sån som gillar förändringar.

Vilken fas är jag i nu? ”Den trötta fasen” är inte avslutad utan antagligen infasad i nästa period. Kanske skulle jag kalla denna fas för TÄNKAREFASEN. Jag funderar mycket, tänker, filosoferar. Fria tankar utan krav. Tankar som kommer och som jag tänker mer omkring, om det faller sig så. Tankar utan krav. Intryck utan krav. Intryck som föder olika tankar hos mig. Jag har följt valet, valdebatten och olika studiosamtal i TV. Jag orkar lyssna. Det känns som intrycken får sväva runt och de fastnar om de vill eller flyger bort. Jag orkar lyssna och titta.

Jag orkar däremot inte lyssna … t.ex. när jag frågat min man hur konferensen/mötet/arbetsdagen har gått och han börjar berätta om alla intressanta delar och människor han mött. Efter en kort stund så känns det som huvudet skulle försvinna och jag bara orkar inte! Det känns hemskt och jag får nästan samvetskval. Det behöver jag dock inte för jag har en mycket förstående man. Hur ska jag förstå att jag fungerar på detta vis? Jag kan bara tolka det som att när jag anstränger mig och koncentrerar mig så funkar inte hjärnan. Den lägger helt enkelt av. Då känns det som huvudet håller på att försvinna och jag blir obehagligt vimmelkantig. Min hjärna vägrar jobba när den utsätts för krav.

… t.ex. när jag pratar i telefon med någon av mina rara kollegor och de berättar om jobbet. Jag låter som jag lyssnar och jag kommer med en och annan stavelse eller mmm-ande. I min ände av telefonen anstränger jag mig till det yttersta för att inte vara ”oartig” och avbryta samtalet, samtidigt som jag önskar att prata om något helt annat. Under sådana samtal ”försvinner jag bort” annars klarar jag det inte.

Vid sådana tillfällen är jag sååååå tacksam för att jag har kontakt med mitt inre rum där bara jag finns.

I TÄNKAREFASEN tänker jag på vad jag skulle kunna arbeta med när jag börjar igen. Hur skulle mina arbetsuppgifter kunna anpassas? Vad skulle jag göra som inte försätter mig i samma situation igen?

Jag prövar att tänka omkring arbetsuppgifter inom jobbet – svårt. Då tänker jag på sysslor som jag mår bra av. Det finns uppgifter jag blir dålig av och sysslor som jag får inre balans genom.

Ibland tänker jag att jag kan nog inte arbeta inom mitt område mer. Jag blir ju dålig. Jag engagerar mig för mycket och kan inte förhindra det. Jag blir uppslukad på ett destruktivt sätt. Dessutom fungerar jag så långsamt nu och det känns så behagligt.

Jag är i TÄNKAREFASEN och LÅNGSAMHETSTIDEN just nu. Den fungerar när den är kravlös.

Det estetiska är viktigast och ger mig mest tillfredställelse. Naglarna är jätteviktiga. Tänk så det kan bli! Dessutom är jag i en rosa period. Lustigt kul. När jag var barn hade jag aldrig en sådan period trots att jag ju är flicka. Jag klädde mig inte eller kläddes inte i flickiga kläder. Jag föredrog snickarbyxor och keps samt fotboll före dockor. Jag har letat hela sommaren efter en krokodilpräglad rosa (gammelrosa) väska. Har ännu inte hittat den. Däremot hittade jag ett rosa skärp med glitter. Supersnyggt!

Naglarna med nagelsmyckning är så himla viktiga! De fick en egen sida här.


Villrådighetens tid är nu över – förbi – så skönt!


Nu har jag kommit in i en ny fas. Jag har kommit fram till viktiga frågors svar. Svar som visar vägen. Nu är villrådighetens tid över! Nu börjar den verkliga återhämtningen och repareringsfasen, nyorienteringen. Det känns mycket bra att ha kommit hit. Det känns som ett lugn sprider sig inom mig. Villrådighetens tid var mycket jobbig. Det kändes som jag tappade fotfästet ideligen. Vad skulle det bli av mig? Det kändes som en obärbar stor sorg.

Nu kan jag lämna Villrådighetens tid bakom mig. Nu ska jag ta ett genomtänkt steg framåt bit för bit. Det blir en lång och mödosam väg men jag tror jag lyckas och jag vill klara av det.

Jag kan fortvarande inte läsa böcker, ta in kravfyllda intryck, … att göra val och planera under minsta lilla press tycks genast blockera hjärnan. Det är märkligt att uppleva att hjärnan bara lägger av. Den bara vägra fungera. Tankarna stannar och är plötsligt upplösta, finns ej längre. Inga tankar finns vid sådana tillfällen.

Jag ska nu hitta olika saker som kan vara med och dela på mig. Det får inte bli så igen att ”jobbet slukar mig” och fullständigt äter upp mig. Den dagen jag är redo att gå tillbaka till jobbet kommer jag att klara av att ge alla delarna inom mig tid, plats och omsorg. Jobbet ska endast få sin rättmätiga del när jag nått fram.

Hittills har jag anmält oss båda till Operaklubben, själv gått med i DIS, en släktforskarförening, börjat måla, börjat få styr på regelbundenhet i mattider, … aktiviteter utan krav … för välbefinnande och aktivitet …

Jag vill inte hamna i passivitet och depression! Absolut inte! Det har jag haft med mig i bakhuvudet hela tiden. Inte! Absolut inte! Men det (sysslorna) får gärna gå långsamt och det gör det. Jag fungerar fortfarande mycket långsamt i allt jag gör. Långsamheten ger mig ett slags lugn i mitt inre.


Snart är det oktober…

Jag trodde det hade vänt! Jag trodde att Nu är jag på väg tillbaka. Så kom ett bakslag. Jag ramlade ner igen. Blev omskakad ordentligt av min kraftiga reaktion. Blir bara så trött … lessen … lessen … lessen …

Tänk så lite jag klarar … eller så dålig motståndskraft jag har … eller så svårt jag har att hantera något oväntat som dyker upp. Så svårt så!


Nu är det november …

Jag är trött, trött trött … och har ont. ont ont … jag blir så lätt lessen. Hamnar jag i en situation jag inte klarar ut blir jag lessen. Som igår när jag skulle knappa in på telefonen när jag ville ha en tid på öron. Instruktionen gick bara inte in eller rättare … min hjärna satte upp en blockad. Det blev bara så tomt. Men hur klarar äldre människor detta? Detta med knapptelefoner och knappa in och hålla en massa i huvudet!? Telefonens andra ände har ingen aning om hur det kan vara! Man får väl låssas att man inte har en knapptelefon.


För inte så värst länge sedan …först!!! … förstod jag att hjärnan faktiskt måste få koppla av helt. Begrep på allvar. Jag hade tills dess inte vågat släppa. Jag var rädd för att hjärnan skulle lägga av helt och ville hålla den igång. Ville ju inte bli senil eller dement eller ”nåt” redan nu. Demens förhindras ju genom att hålla hjärnan igång, ju! Men nu förstår jag, inser. Min hjärna måste få ro helt.

Ett problem i sammanhanget är tinnitusen. När jag ger mig ro så spelar alla dessa miljoners miljoner gräshoppor och det är så jobbigt och jag blir bara så trött. Men jag ska ändå försöka att verkligen ge min hjärna ro.

Idag fick jag en läxa som ska hjälpa detta på traven. Jag ska ”mäta” och värdera från 0 till 10 där 0 är bra och 10 dåligt dels

  1. Hur har hjärnan kunnat vila idag?

  2. Hur har jag allmänt mått idag?

Det ska jag göra och det tror jag är ett bra sätt. Ett sätt som jag däremot inte tycker är bra är att medicinera bort alla probllem. Jag tror inte på medicinering. Jag vill absolut inte ta antidepressiva mediciner. Absolut inte!

En annan sak jag förstått nu också är hur viktigt det är med sömn. Milda makter jag har ju inte alls fungerat när det gäller sömnen! Avsaknad av djupsömn alldeles för länge. Endast snuttifierad sömn under senaste hela överskådliga tid. Nu ska jag se till att försöka sova på riktigt mer och mer. Ska faktiskt prova naturläkemedlet Valeriana. Jag tror inte det är farligt. Tror (här) = känner intuitivt. Det är den känslan som jag ofta förlitar mig på. Min intuition brukar tjäna mig gott och rätt. När jag efterfrågar den. Nu förstår jag att jag har undertryckt den också och denna handling tjänar mig varken gott eller rätt.

Idag har hjärnan fått vila till klassisk musik och sluppit P1 i bilen. Jag har varit mycket ledsen idag och är fortfarande men jag ska ta mig i kragen och gå ut nu. (2006-11-16).


2007-05-02.

Jag har nått långt! Lyckats ta hand om mig själv. Lyckats koppla av i hjärnan och låtit kropp och inre själ få rum och utrymme för vård. Jag har lyckats så väl. Fysiskt mår jag så bra som jag inte har gjort på mycket, mycket länge … vet inte när sist … Under de senaste tre månaderna har hjärnan fått ro. Min energi har i stället gått åt till att hitta de vardagliga viktiga rutinerna såsom mat, vila och motion. Naturens fantastiska undergörande kraft som rehabilitering och som jag tidigare med mitt förnuft har lyft fram i alla sammanhang och jag nu praktiskt också tillämpat för mig själv. Jag har ly6ckats skaffa rutiner för att äta regelbundet och på ett sätt som jag mår bra av. Jag har lyckats hitta mat och maträtter som fungerar. Jag har lyckats få rutin och behov att gå. Nu går jag för att det är så himla skönt. Dessutom är det ju så otroligt levandes grant i naturen. Jag har lyckats finna stunder för total avslappning med ro för själen.

Och jag har lyckats nå min önskevikt på denna hälsosamma stig.

Jag har lyckats bemästra diverse krämpor och värk med olika föreställningar och huskurer. ”Tron” kan försätta berg sägs det … jag har prövat både beprövat och oprövat. Vitlök hjälper ett tag men inte i längden – blir man immun? Ingefära, kardemumma, gurkmeja mm – i stort sett enligt Anna Skippers blandning – fungerar – än så länge. Intas med flera teskedar per dag.
Tinnitusen har dämpats betydligt. Visst finns den där (ibland) men inte alls på det där påtagliga sättet som tidigare. Vilken befrielse det är kan bara den föreställa sig som själv upplevt ihållande Tinnitus.

Minnet har blivit något bättre. Jag kan förvånas stundtals över att jag kom ihåg ngt som jag inte skulle ha kommit ihåg bara för tre månader sedan. Bara detta att kunna få uppleva framsteg även om de är pyttesmå. Jag är så glad för det pyttelilla.

Något som inte blivit bättre det minsta är min förmåga att fokusera eller hållka fokus. Det är ju för tråkigt att jag ska behöva säga till min man … jag brukar ju fråga hur han har haft det under sin dag på jobbet – han börjar naturligtvis berätta om en massa intressanta saker – och så bara orkar jag inte lyssna mer utan då måste jag säga: ”Nu orkar jag inte lyssna mer.” Det är verkligen för tråkigt! FY vad trist jag måste vara då!

Jag har inte heller lyckats komma igång att läsa och det är en sorg för hjärtat – jag som älskat läsa så. Men jag har en bok nu – den väntar på att jag ska kunna … den väntar och jag väntar …

En liten bit i taget … även pyttebitarna är stora framsteg … Så är det bara!


2007-11-25.

Fem steg framåt och plötsligt tre steg bakåt. Varför? Det kändes ju så bra. Jag hade börjat få ”gnista” och lust, initiativkraft. Bara att se till att hämta igen de förlorade stegen. Eller … Det gick ju så bra! Varför!? Nu får jag ”tvinga” mig … igen ….




 

 

%d bloggare gillar detta: