RSS Flöde

Berättelser Jens mfl

Postat den

Jens berättelse 7/4-00.. 15/4 K-s berättelse 7/4-00   ….
Tankar från YouKnowWho
Ilses berättelse 31/1 -01 

Denna sidan kom till den 20000408 för att hedra alla som utsätts för mobbning.
Min insats gäller deras upprättelse!

Hur är det mänskligt möjligt att vissa s. k.  människor kan vara så fruktansvärt elaka och som har detta  sjuka behov att göra andra så sanslöst kränkande illa som både Jens och Mattias berättelser vittnar om?
Det är människodjur= plågoandar=mobbare som behöver komma under vård omgående!
Hur ska de annars kunna utvecklas normalt!?
Jens och Mattias är beundransvärda som berättar! Så är det bara! TACK!
Världen behöver få veta!

JENS

20000407

Hej!

Sitter med gråten i halsen efter att ha läst dina sidor!

Jag har själv blivit utsatt för mobbing under hela min skolgång i grundskolan och känner så väl igen dessa berättelser! Särskilt det som ”en som skäms” skrev, har varit med om något liknande! Jag önskar att du hade funnits med din hemsida redan då jag va barn, är idag 32, då hade jag kanske kunna ändra mitt liv.

De erfarenheter jag fick genom att bli mobbad va att aldrig riktigt lita på vad människor talar om för dig, för i nästa sekund så hugger de dig i ryggen! Detta har följt med mig resten av mitt liv, även om det har blivit bättre de senaste åren.

Jag led varken av dyslexi eller några andra hinder, jag va bara helt enkelt udda, hade kommit hem till Sverige efter många år utomlands(pappa jobbade för eriksson då)och hade inte de ”rätta” vinter kläderna.

De va så allt började för mig…fel mössa..jag försökte väl inte tänka så mycket på det utan gick vidare och ville berätta om mina erfarenheter i livet då jag bott i Egypten och Mexico(i huvudsak) Jag ville förmedla vad jag upplevt, men klassen trodde inte på vad jag sa, ingen trodde på vad jag sa….inte ens min lärare! Där satt jag ensam utan vänner och försökte att stå på mig, för jag LJÖG JU INTE! Det har jag fått lära mig att de är fult.

Nåja, tiden gick och allt blev bara värre och värre, de psykiska våld jag utsattes för ersattes ibland med fysisktvåld, de slår mig, sparkade på mig, kastade stenar efter mig, osv osv.

Jag försökte att ta tag i det hela med vår lärare då, men hon va nyutexaminerad och då fick lärarna aldrig någon typ av utbildning på hur de skulle handskas med sådana här problem, så hon sa helt enkelt,

”Det är nog inte så farligt, säg åt dem att sluta”  VA??? Säg åt dem att sluta?! Vad trodde hon att jag hade gjort nu då i ca två års tid, suttit och väntat på att någon annan skulle se??! NÄ, från första dagen jag upptäckte att jag va utanför klassen så ville jag att de skulle sluta!

Efter detta misslyckade försök så gick tiden vidare och det bara fortsatte, de slängde igen dörren till omklädningsrummet så att höger pekfinger nästan ramlade av, vinter tid kunde ägna sig åt snöbollskrig, eller som jag skulle kalla det ”snöbollsterror”. De lockade ut mig på rasten ,eller drog ut mig, tog av mig alla kläderna och såg verkligen till att jag fick snör precis över hela kroppen, både invändigt och utvändigt!

Jaa du hörde rätt, invändigt också! Ytterligare tappra försök att få uppmärksamhet till min situation gjorde jag genom att be mina föräldrar att prata med läraren, men det resulterade bara i att allt blev ännu värre efteråt.

Så jag slutade att bry mig! Blev likgiltig inför allt vad skola heter och halkade efter så att jag blev tvingad att tjjata mig in på gymnasiet. Mobbningen slutade inte förens på våren i 9:an, då jag vara nära att döda den som hade gjort sig skyldig för allt jag blivit utsatt för. Först då lämnade mig i fred, en månad av 9 år!

Idag så känner jag mig stärkt på något konstigt sätt av allt de som har hänt mig, jag har har inte haft någon större lust att studera, eller snarare har haft lusten men när jag väl kommit igång så har jag dragit paralleler med grundskolan och inte vågat ägna mig åt skolarbetet utan tänkt, ”när ska de sätta igång att slå mig”.

Att det som hänt mig har kunnat stärka mig är på grund av att oavsett vad någon säger till mig så kopplar jag bort det, är det negativt så stänger jag bara av, lyssnar inte. Tänker som så att kasta skit på mig är som att kasta skit på en vaxad vägg, de rinner av.

Och jag har väl klarat mig bra ändå tycker jag, har två underbara barn, tyvärr så har väl det här med studierna hängt efter mig så jag har inget jobb för tillfället, men har jobbat och klara av att stå på egna ben. Har även jobbat som elevassistent åt en kille med dyslexi(mobbare) i samma skola som jag gick i på grundskolan, de va en pärs kan jag lova. Efter att ha varit borta ifrån den miljön i så många år och sen komma tillbaka, samma lokaler några av lärarna va de samma………………

Jag trodde att jag kommit över allt tills jag kom in på din sida, men ack vad jag bedrog mig, inte ens den tid som ”mobbingföreläsare” jag hade utöver elevassistent jobbet, hjälpte tydligen.

Tack en en gång för en underbar sida som berör och upprör!!

Jens


Hej Jens,

Jag blir lika upprörd varje gång jag hör hur illa man kan behandlas av sina kompisar och hur inkompetent skolorna handlar. Många med dig och alldeles för många har påverkats av mobbningens verkningar i sitt fortsatta liv.

Har du några råd du skulle vilja ge till lärare och andra som arbetar med barn?

Får jag lägga ditt mail på en sida? Jag tror det kan hjälpa andra att läsa.

Jag sätter inte ut ditt namn om du inte vill.

Ha en skön helg!

Bästa hälsningar
Birgitta


Hej Birgitta!

Råd till lärare och andra?!

Jätte svårt men framför allt så kan jag väl säga att …

De ska lyssna på den som kommer till dem, för att förringa det genom att säga (den typiska klychan) ”det är nog inte så farligt” är lika med att säga ”du ljuger”.

De måste inse att när man kommer fram och vill ha hjälp med sitt problem så har man tagit sig mod till att göra de, övertalat sig själv och funnit mod att bryta mot de hotelser som kommer från de som mobbar. För hot kommer de med, jämt och ständigt, de är ju trots allt rädda för att bli avslöjade!

Jag vill väl också ge ett råd till alla föräldrar som ser detta. Och det är att även om ni älskar era/t barn så innebär det inte att alla andra gör det.

Tänk ALDRIG ”detta kan inte hända mitt barn” och sen förskjuta bort tanken, utan

LYSSNA!!! Gör det!! När man som jag har råkat ut för att inte ens mina föräldrar kunde stödja mig så tappar all till tro på människor runt omkring sig, ingen är värd att lägga ner mer energi på än att man vet att de är där! Den energi som man har kvar går till att överleva dagen, försöka få kraft att gå vidare, så har jag upplevt det iaf!

Birgitta, du kan visst lägga ut vår korrespondens på din hemsida, det skulle hedra mig och förhoppningsvis, kunna hjälpa andra att bli av med sina plågoandar, få mammor och pappor att inse och förstå att det visst kan hända deras underbara barn också. Vad gäller namn, så kan det räcka med att du sätter ut mitt förnamn till att börja med, känner väl mig inte riktigt mogen att kliva ut fullt ut, även om jag på sätt och vis redan har gjort de då jag har haft mina föreläsningar.

Önskar dig också en trevlig helg!

Jens

P.S Har du gifen Blåslampan så jag kan lägga upp den på min hemsida som länk till din? D.S


20000409

Hej min vän!

eller får jag efter alla dessa år kalla dig för mitt bollplank?

Under helgen här så har jag spenderat mycken tid bland regnbågsbarnen och jag känner väl konstigt nog att allt inte är borta. Jag har förträngt så oehört mycket av de som hänt mig att jag nu står där, precis som om jag va mitt i allt. De finns episoder som jag inte ens kan sätta ord på, de har varit så äckliga och ………

Det är svårt det här, vet inte varför men jag känner väl att jag kan lita på dig, har aldrig sett eller hört talas om någon som engagerar sig så mycket i andras väl, synd att du inte va där då……..för så många år sedan. Jag hade kanske klarat ut allt bättre då.

Jag vill väl kanske ändå inte släppa taget….kontrollen som har jag på sätt och vis haft sedan de slutade, men……..De känns samtidigt skönt att kunna genom mina erfarenheter få andra att se att de inte är ensamma, att det finns andra som har det likadant eller har haft det.

Jag vill på något sätt hjälpa de som har det svårt de som är utsatta och detta är väl då mitt sätt! Vill säga så mycket men tvekar ändå! Kram Birgitta!


20000415

Hej Birgitta

Sitter här igen!

Det är en underbar vårdag och det fick mig av någon konstig anledning att minnas en episod av de jag varit med om!

Jag tror att de va i sjätte klass om jag inte minns helt fel, de va som nu, bra väder snön började smälta och de som döljs i snö kommer fram i tö!

Hundskit bland annat! Jag var på väg från skolan efter att ha haft en förhållandevis lugn dag, de hade inte slagit mig eller skrikit efter mig. Gick där i egna tankar då ”terrorligan” kom fram runt ett hörn med en påse. Jag såg på dem att de hade något i tankarna och försökte skynda på stegen men va inte tillräckligt snabb, en av dem hann ikapp och fällde mig genom att göra en hockeytakling.

De andra hann upp och började håna mig för att jag inte kommit undan, att de var snabbare än mig. Jag kom upp på fötterna men knuffades runt mellan dem och kunde inte komma undan…..vill bara bort……komma hem till en låst dörr och mitt rum.

Jag blev tillslut likgiltig för vad de gjorde och märkte att de började tröttna,…..va bra de kanske låter mig gå nu…….men nä. De tog fram påsen som de hade med sig. I den fanns det hundskit, bananskal, apelsinskal, mandarinskal etc etc.

Sådant som kommer fram i tö. De tvingade mig att äta denna blandning…….äckligt borstade tänderna många gånger efter de…….allt skulle jag äta upp och de va ingen liten påse heller, ungefär lika stor som dagens systempåse.

Sen…..efter att de verkligen va säkra på att jag ätit upp allt så fick jag gå. ”Men passade dig djävligt noga för att berätta det här för någon, då kommer vi att se till att du får mer att äta” De va det sista de sa till mig då, när jag låg i diket, nerkladdad med denna horribla blandning i hela ansiktet och med en smak som inte kan beskrivas med ord!! Jag berättade naturligtvis inte för någon, vem skulle gjort de efter ett sådant hot?

Ville bara få ur mig lite till!

Jens


Hej Jens,

Det du fått utstå är fruktansvärt. Det är ovärdigt människor att bete sig så mot andra människor. Du har drabbats av människodjur och inte människomänniskor.

Jag beundrar dig som berättar och jag vet att det kommer att förmå andra att berätta tidigare. Fast det är väldigt smärtsamt och fast man skäms över att bli utsatt. Se vad ”någon” har skrivit i mitt forum!

Det är det enda som hjälper och som kan få stopp på trakasserierna … just att visa upp handlingarna i ljuset.

Låt DOM få skämmas i stället! Det är rättvist!

Jag kommer att arbeta ännu hårdare för de mobbades upprättelse, var så säker! Jag är tacksam för din och andras draghjälp.

Birgitta

****************************************

20000328

You know who!
From a dear friend of mine.


åh birgitta… hur kan allt få vara så här?

”en bild av en kvinna i långt vackert hår
följer mina tankar vart jag än går
hon vilar sitt ansikte mot sina händer
som om hon förlorat allt hon har

vem är du? vem är du?
som rör vid mig nu
vem är du? vem är du?

du vill säga nåt men vet inte hur

var har du din trygghet, var har du din stjärna
som leder dig genom minerad mark
vem får dig att längta, vem får dig att älska
vem ger dig den kärlek du saknar här?

vem är du? vem är du?
som har tagit detta beslut
vem är du? vem är du?

som bestämt hennes öde nu?

ja förlåt mig simona
men jag kan inte hjälpa dig nu
ja förlåt mig simona
jag vill men jag vet inte hur
det som hände simona

nej jag kan inte hjälpa, kan inte hjälpa dig nu”

….kan inte resten….

vart har hon gått? var är han nu?
varför är jag så förvirrad?

nej, jag är inte här, jag är inte i min kropp,
jag är inte här, jag är inte här!
men hur kan det då göra så ont?

starblink.gif (9293 bytes)

20000412

åh.

”kommer inte snövit snart
kommer inte änglarna att landa
kommer det goda livet snart?”

lika underbar varje gång.
och hon älskar mig.
men ingen finns mer.

************************************

20000407 (19800328)

Hej!

Jag har varit mobbad sen dagis till jag tog studenten.

De mobbade mig för jag var lång och heter K-a de sa mycket K-a b-a och de gjorde mycket ont i mig.

När jag gick på dagis hade jag inga vänner satt hela tiden själv. Fröken lät mig bara sitta i ett hörn hela dagarna.

Jag tordde det skulle gå över när jag började ettan mitt första skolår jag var glad och hoppades får vänner. Men det blev inte så. Jag gick hela åren i skolan till 9:an. Det var ett rent helvete.

Jag hade ingen stöd hemma alls. Min pappa kunde inte accepterar mig när jag föddes han har alltid velat ha två söner men när han fick en dotter så fick jag allt skit. Jag blev mobbad hemma av min pappa och min lillebror som är 19 år nu. Kan kalla mig cp.skadad varje dag.

När jag gick i skolan så på gympan som jag aldrig kommer att glömma. Gympaläraren skulle dela upp gruppen i olika grupper att spela boll. När jag blev utdelad i en grupp så sa de andra jag vill inte spela om hon är med och skrattade. Okej sa gympaläraren sätt dig på bänken jag satt på bänken alltid. Jag började skolka från gympan men min gympalärare ringde hem och sa att jag skolkade.

Och när man kom hem så fick man stryk av pappa. Han slog mig ofta det kunde vara att jag hade varit i samma rum som han. Han tålde inte se mig han började slå mig när jag hade inga vänner var alltid ensam. Då sa han att det var något fel på mig jag hörde han när han pratade med mamma. Han sa att hon är ju sjuk i huvudet hon måste ha en cp-skadad.

Jag skulle vilja säga till han jag är inte cp jag är mobbad. När jag var 8 år skaffadem ina föräldrar en hund som heter Jeppe en Shetland Sheepdog som blevm in bästa och enda vän. När jag var ledsen fanns han där min mamma tröstade inte mig hon trodde säkert också att jag var sjuk i huvudet.

Jag fattar atti ngen lärare såg hur jag mådde. Jag gick aldrig och åt när det var elever i matsalen, jag kom när alla hade gått och skulle börja lektionen då gick jag och åt själv.

Varje dag var ett rent helvete jag fattar inte hur jag klarade.

När jag började 7:an s hoppades att jag skulle få vänner jag hade aldrig haft någon kompis eller vän. Men de som jag hade gått med sen 1:an började förstås i samma skola som jag och mobbingen fortsatte.

Jag gick och berättade för en skolsköterska men hon var ju rena häxan hon sa att jag skulle prata med en kurtor och de gjorde jag. Han verkade vara trevlig att äntligen någon jag kunde prata med. Men när jag kom hem den dagen fick jag stryck av pappa. Pappa sa att alla som är cp-skadad ska få stryk då mår de bra men jag visste att jag inte var cp jag var mobbningsoffer inte cp. Han berättade att är jag helt sjuk i huvudet att gå och berätta för kuratorn att jag blir mobbad och slagen hemma. Så kuratorn hade ringt hem och berättat och frågat. För sjuksköterskan sa att jag hittade på mycket. Tjejen som hade mobbat mig mycket en värsting hennes mamma var sköterskan.

Jag gick till rektorn på skolan och berättade att jag var mobbad och vilka men ingen hjälp. Rektorns son som mobbade mig skulle aldrig mobba en rektorn skyddade sin son istället för att ta hand om en som var så mobbad. Jag trodde det var någon fel på mig ingen ville hjälpa mig.

Jag satt mest och pratade med Jeppe han verkade förstår mig fast han var en hund. Jag berättar hur en dag var i skolan i 7:an gå upp på morgonen gå till skolan senare när alla gått in. Kom till klassrummet ofta sent fick världens utskällning av läraren framför klassen. Satt mig på min plats långt bak. När det var rast satt jag mig på toan hela rasten. När det lunch så satt jag längst borta ensam och åt. Ofta kom gängen och hällde mjölk över mig som en gång min soppa överm ig och sa ät nu gris nöfff.

Jag hade alltid extra kläder med mig, det var både tjejr och killar som mobbade mig. Det värsta var tjejerna. På gympan tog de mina kläder och spolade i toalett när någon hade just bajsat eller slängde in dem i duschen. Jag vet inte hur många ggr jag har haft huvudet i toaletten när de spolade.

Jag berättade för mamma och då sa hon nu får det vara nog är du helt sjuk sluta hitta. Jag skrev ofta dagbok men min bror tog alltid mna dagböcker och brände de.

Varje dag,varje minut tänkte jag bara på självmord att få dö komma till ett ställe utan mobbning någon som älskade mig. Jag har skurit mig i handleden en gång men blev störd av mamma.

När jag började konfirmationen så äntligen förstod någon att jag mådde så dåligt och var snart nära att ta livet av mig. Min präst han kunde jag prata med han såg att jag var mobbad. Jag gick i en grupp med flera mobbare. När det var rast så satt jag ofta i rummet med andra präster ellerr i kyrkan och för det mesta bad.

Jag sa ofta till han att gud gjorde ett misstag han skapade mig. När det var läger i konfirmationen. Så hjälpte jag mycket prästen med böcker.

Jag sov själv i ett rum med fyra sängar alldeles tomma. När de andra fick sova tillsammans så var jag själv. Under dagarna på läger och konfirmatonen så såg prästen till attj ag inte blev mobbad eller utsatt av de andra.

Jag var inte rädd att gråta. Jag kommer ihåg en sak på lägret vi satt i kyrkan och skulle träna till komfirmationens dag. Så plötsligt började gråta jag tänkte hela tiden hur jag mådde. Och en kille sa K-a gråter konstigt kunde han se mig. Alla tittade på mig jag tittade bara på bilden av änglar. Prästen sa att så ledsen blir en människa när hion inte får kärlek av hemmet och blir mobbad. De bara tittade på mig undrade om de förstod vad de hade gjort mot mig.

På kvällen var det fest ungdomar ville ha en fest men ingen alkohol. Jag var inte på festen jag satt i kyrkan och bad att jag skulle få sluta bli mobbad. Men jag tror inte gud hörde mig för det slutade inte. När de andra festade och dansade gick jag till mitt rum och packade och gick och la mig för att sova. På konfirmations dagen var jag fint kläd när vi elever gick in i kyrkan så man deras föräldrar tittade på en och visslade i bakom ryggen hur kan en sån människa som hon konfirmeras. Prästen gav mig lätta frågor.

Två år sedan dog han i en hjärtattack han var den första som förstod vilket helvete jag hade levt.

Jeppe förstod också. Jag gick ut 9:an men hade dåliga betyg som jag pluggade ett år i en grupp fast på samma skola de som hade jobbiga elver.

Jag fick bra betyg och ville bli Ambulanssjukvårdare och börkjade en linje som var Omvårdnad och Barnfritid 4 år. Jag hörde att de som den klassen som jag ksulle börja i gymnaiset hade också varit mobbad.

Jag fick kompisar som jag trodde var mina kompisar men de utnyttjade mig för pengar till cigaretter och efter ett år började de mobba mig de som hade gått i samma skola gick nu på gymnasiet. Men jag fick några kompisar från andra klasser från olika ställen. Men jag mådde fortfarande mycket dåligt. Ingen hjälpte mig. Men pappa hade slutat slå mig och nu var jag 16 år. Min lillebror fick vad som helst allt han peckade på mig och kärlek.

Jag hade kompisar so också varit mobbad på en skola ifrån gymnasiet som jag gick ner på lunchrasten och träffade. Det var bara tjejer i min klass 8 stycken.

När jag började tvåan i gymnasiet fick jag en jätte bra lärare i omvårdnad hon förstod att jag mådde mycket dåligt. Men ingen socilahjälp fick bodde hemma fortfarande. men min pappa slog min inte längre utan min bror började mobbade mig och slå mig. Pappa sa att om jag skulle säga att jag hade blivit slagen eller något skulle jag får ett rent helvete och jag var rädd.

Jag tog studenten -99 och äntligen kom jag bort från helvetet.

Idag är det 10 månader sen jag tog studenten och jag är inte mobbad längre i skolan. Jag pluggar på komvux och ha några kompisar fast de äldre som blivit mobbad men träffar dei nte så mycket bara en gång i veckan när jag pluggar.

Jag ville lbi ambulanssjukvårdare först men det vari nte mitt yrke jag var lång och kunde skada ryggen i framtiden och de ville inte jag. Jag blev mer och mer intresserad av motorsport som jag blev när jag var 16 år. Nu vet jag att yrke i framtiden kommer vara inom motorsportvärlden antingen i Sverige eller utomlands. De andra dagarna jag jobbar jag på en motorklubb där jag bor.

På fritiden hjälper jag till iett racingteam i STCC som tävlar i Sverige som jag fått hjälpa till sen 29 augusti -99. Jag går hos en terapi en gång i veckan gjorde de jag var 19 år som jag äntligen försöker få min hemska barndom. Och det har hjälpt mig fast ärren sitter kvar. Min pappa slår mig inte utan fula hemska ord istället.

Jag bor fortfarande hemma så dyrt med lägenhet men jag är bara hemma för att sova. Jag sparar pengar och om ett år så flyttar jag och då kanske bli det i Sverige eller utomlands för att plugga vidare inom yrket.

Mamma är snäll ibland när inte pappa är hemma. Men min brors tjej än häxa hon har tagit över min roll i familjen de har middagar tillsammans där jag inte är med. Jag sitter mest i mitt rum och gå till kyrkan ibland. MIn brors tjej har fått häst, körkort av min pappa.

Jag håller på att sparar till körkort själv får ju inget. Min bror slår mig ibland när min pappa och hans tjej är här. Istället så får jag fula ord på mig. Hans tjej må då bra när någon mår så dåligt och vill ta livet av sig ofta hör jag henne kan du ta livet av dig då mår dina föräldrar mycket bättre annras kan jag göra det och skrattar hon har säkert mobbat någon.

När jag tog studenten några dagar senare dog Jeppe han var gammal och då dog jag inuti min bästa vän som fanns där för mig är död. Men jag är inte rädd att dö för jag vet när jag dör så kommer jag vara hos han för alltid. Jag är bara rädd att jag ska dö inna mitt yrke inom motorsporten blir.

Jag skulle kunna skriva en bok om mitt liv. Jag har aldrig varit ihop med någon. För jag varit i helvetet hela tiden. När Jeppe dog gick jag väldigt fort ner men har börjat kunna äta upp mig igen.

En av mina drömmar är att få gifta mig och få två barn och en man som inte slå mig skulle jag bli utsatt av slagen igen så tror jagi nte jag kommer att leva då. Att få kanske bo utomlands.

Så här har mitt liv varit. Jag skulle vilja ha vänner med problem som jag har haft både killar och tjejer i alla åldrar över hela Sverige.

Med Vänliga Hälsningar K-a


20010131
Från Ilse i ”Forum Mot Mobbning”

Det kändes skönt då jag hade bestämt mej. jag skulle börja på gymnasiet med sara, se till att hon klarade sej där och hittade nån att vara med och sen skulle jag ta livet av mej. så långt skulle jag driva min teater, men längre trodde jag inte at jag skulle orka. orka låssas att allt var okay.
Hur allting började kan jag inte säga. kanske gick det snett redan alldeles tidigt, på dagiset där bara dom som tillfälligt var i onåd hos alla andra lekte med mej, eller hemma på gården där alla hade roligt åt mej som pratade så underligt. inte kunde ordentlig finska.
Skolan började och jag var allra minst. Allra räddast också tror jag. Dom andra kom överens om att jag var tokig. En som man inte kunde vara med, det kanske smittade. man kunde inte vara med mej för jag var tokig och inte med Ainas, för hon var svart. Ändå blev vi två aldrig kompisar. vi såg ner på varann, kanske för att inte bli sämre båda två.. Jag lekte med mej själv och ibland kom dom andra och var nyfikna, men gick så snart dom fått veta vad jag gjorde.
Det var bara en flicka som inte gick. sara gick inte och hon sade att jag inte alls var så tokig som dom andra tyckte. Först var det bara onsdagsrasterna vi var tillsammmans, senare ”stal” jag henne helt och hållet. Stal, det ordet fick jag mej slängt i ansiktet flera år senare av dom som var med den gången. Vi var nästan alla ”skolkamrater” fortfarande, för speciellt många skolor att välja på fanns det ju inte.
tredje året var det dags för en annan klass i en större skola för oss allihop. Vi blev verkligt många, 32 stycken och mest pojkar, som ingen lärare egentligen klarade att hålla reda på. Det var efter det som allt så småningom blev värre. Först handlade det om småsaker, som att jag inte fick sitta med vid maten och att det alltid var nån som stal av mina saker. att de ritade hjärtan på väggarna och skrev ett flick- och ett pojknamn i alla. utom i mitt, för mej bestämde de att ingen ville ha. Inte nånsin.
Jag vet inte riktigt vems fel allting var. Jag var nog ganska avvikande, tyckte på mitt eget sätt och passade inte in, men jag tror inte att det ferkligen var så att ingen borde ha ingripit. Minns att jag kände mej ganska osynlig och att beslöt att bli duktig i skolan. såg lärarna mej på timmarna måste jag väl synas på raterna också. fast, det funkade aldrig.
Jag tror inte att jag minns allt som hände, men småningom blev jag allt räddare för att gå till skolan och jag var alltmer lättad då det var fredag och jag visste att det låg ett veckoslut framför mej. Ändå var jag rädd också för det. Jag var rädd att mina föräldrar skulle skiljas, att min värld där hemma snart inte skulle finnas mer. Som 10-11-åring skrev jag i min dagbok ”mamma och pappa skulle skilja sej om de inte hade mej”.
kristallklarast minns jag vad som hände två gånger i skolan. Två gånger då jag tyckte att alla svek. Den första gången var det morgon. Linnea hade gått till tandläkaren och jag var rädd utan henne. hade gått till porten ut från gården och stod alldeles vid staketet ut mot världen. jag tänkte,att dom kanske inte skulle komma dit. Om jag pressade händerna tillräckligt hårt mot staketspjälorna skulle dom inte komma. men dom kom, största delen av pojkarna från min klass kom som vanligt. Först frågade dom allt möjligt. Oskyldiga, emellanåt rätt galna saker. Dom skrattade åt mina svar vad jag än sa. Sen blev frågoran fräckare och mina svar mer och mer ”fel”. En hör snö för varje fel svar, beslöt dom och den halvfrusna skarsnön där en del grus satt kvar började hagla. Den tog sej in överallt och sedan kom dom ännu närmare. Tog snö och hällde rakt över mej så mycket dom hann. Turades om att stå vakt så att jag inte skulle kunna springa nånstans. Det skulle jag inte gjort i alla fall tror jag. Jag hade fullt upp med att hindra dom från at mata mej. Läraren som gick rastvakt såg som vanligt ingenting. Hade kanske gått in på kaffe, eller hittat några snälla, lugna barn att tala med på andra sidan gården.
Nångång under den här tiden började jag gråta. Det slutade alltid så, hur trotsig jag än beslutat mej för att vara, hur jag än beslutat att hålla emot. Förresten gjorde det detsamma hur jag gjorde. Grät jag så blev dom uppmuntrade. lät jag bli höll dom på ännu längre. Sen kom en lärarinna, som jag kände, förbi och in igenom porten. ”Du skall inte uppmuntra pojkarna, Ilse”, sa hon. Jag tror inte ens att hon stannade och tittade närmare, dom hade väl kaffe i lärarrummet som dom brukade.
Den andra gången var det långrast, rasten efter maten. Nångång hade den rasten slutat att vara ett roligt tillfälle att leka och blivit nåt jag var rädd för. Den här gången var det inte snö, men då dom inte hade nåt att slända slog dom. Några ställde sej i ring, så att det inte fanns nånstans att springa. Sen var det bara för dom andra att hålla på. Småningom gick dom sin väg och en gång sa Sara ”du är så mycket roligare då du inte gråter”. Det var lustigt egentligen, att hon alltid stod bredvid mej då allt hände, men att dom ändå aldrig rörde henne. Trots att alla tyckte att vi hörde ihop, til och med kallade oss för ”lesbona”.
Vid dörren in till skolan fanns en uppfinning som var bra att misshandla elever med. Det var en metallställning, som hade golvplatta och på sidorna gick kanterna ungefär upp till brösthöjd. Pojkarna roade sej alltid med att klämma flickorna hårt mot kanterna, se till att man fick dem mitt i magen. Meningen med hela arrangemanget var att vi skulle torka fötterna innan vi kom in, så att det inte behövde städas så mycket. Inne i skolan hängde alla sina jackor på knaggar som hade ställningar mad vassa kanter att knuffa folk emot för dom som ville vara dumma. Denna andra gång stod jag och grät vid knaggarna efter att allt det vanliga hänt. Det hade blivit värre än nånsin och till och med lärarna började känna sej tvungna att ingripa. Hon med den långa hästsvansen som var vår det året bad mej berätta om jag var lessen, om det var nåt som var galet. Jag bad henne faktiskt inte dra dit pepparn växte, utan berättade.
”Nog förstår du väl”, sa lärarinnan,”att det är ganska mycket ditt eget fel också?”. Jag skulle förstå, tyckte hon, att det inte fanns så mycket dom som lärare kunda göra då nån var så omöjlig som jag.
Men, hon lovade att hon skulle tala med dem, naturligtvis skule hon tala med pojkarna och fundera på om det kanske fanns nåt som borde redas upp. Jag tror att hon faktikst diskuterade med dom en gång. Åtminstone sa hon inför hela klassen att de skulle försöka vara snälla mot mej, också om hon förstod att det kunde vara svårt. Jag tror inte att jag grät just då, men jag minns att jag skämdes. Jag skulle själv berätta hemma, kom vi överens om. Jag minns inte något annat som mina föräldrar sa, men jag vet att pappa som vanligt tyckte att jag gjorde problem av allt.
Nästa år började jag i högstadiet i en annan skola som inte var så mycket bättre. kanske värre egentligen. Jag hade lärt mej att vara rädd och att utgå från att alltid försöka försvara mej. Jag stod inte intill nån om jag inte måste. var rädd för att gå mitt i trappor där det var lätt att skuffa omkull mej. Litade inte på nån när de kom och ställde vänliga frågor, utan väntade bara på att de skulle anfalla. På det viset fick jag inga vänner.
Jag vet inte, om min nya klass förs ut mej, eller om jag gjorde det själv, men jag tror att det var litet av båda sakerna. kanske allra mest det senare. Efter det som hände nångång under den första delen av sjuan orkade jag inte tro att det gick att ändra på nåt. hur det nu började den gången, vad dom nu sa, det minns jag inte, men till sist satt jag på golvet, mellan Kims ben. jag tyckte inte om när han stack sina händer under min tröja och kände på mej. Började ta av tröjan. jag tyckte inte om att ha honom, som jag nästan avskydde mest av alla från min gamla klass, så tätt intill mej. Alla andra bara stirrade, det var en stirrande mur av folk omkring oss som ville se hur en sån som jag såg ut och jag bara grät. Jag mådde illa och ville bara försvinna. jar tror att det var första gången jag på allvar funderade på att ta livet av mej.
Den gången for jag faktiskt med skvaller och jag tror det var första gången jag gjorde det. Det jag berättade diskuterades i skolan. Kim försvarade sej och sa att han bara frågat mej vad klockan var. att jag grät för ingenting och hade gråtit jämt i lågstadiet också. Jag antar att hans version gick genom, för saken nämndes aldrig mer så att jag hörde det. dom andra eleverna skrek lesbo efter mej, eftersom det sades att jag avskydde pojkar.
Hemma var det också rörigt. Mamma och pappa grälade och jag grät allt fler nätter, drömde om vad som hänt och om det jag var rädd att skuulle hända. Mamma hade en karl, som jag ännu inte vet om var en pojkvän, eller bara en kompis med sej mest överallt och många började tro att han var min pappa. Jag var rädd att pappa bara skulle gå hemifrån och aldrig komma tillbaka och mamma talade alltid om hur orättvist allt var. Jag var rädd att hon skulle göra nåt dumt, då hon alltid tvingade mej att sitta i famnen och ofta talade om hur fel allting blivit för henne.
Småningom fick jag allt mera emot att gå hem, hängde på stan så länge jag fick på eftermiddagarna och gjorde ingenting. Gick bara gata upp och gata ner och försökte hitta på någ, vad som helst, att samla tankarna kring så att jag inte skulle börja gråta. Jag räknade upp vad som helst som jag kunde utantill, gamal psalmer, multiplikationstablellen, alfabetet, eller så räknade jag allt möjligt. antal dörrar längs gatan. hur många steg det var nånstans.
Det var antagligen nu, som några flickor började roa sej med att ge sej på mej. Dom kom alldeles intill och pickade mej hårt överallt med sina vassa naglöar, medan dom pratade vänligt som för att förvilla alla andra. Jag tror ibnte att jag brydde mej så värst mycket, jag såg nog nästan inte min kropp som en del av mej just då.
Värre var det med allt som skedde ganska omärkligt och som jag inte vet om var ett försök till vänlighet, eller ett avståndstagande på gränsen till utfrysning. Det handlade om saker, som att ingen nånsin ville vara mitt par då vi hade grupparbete och att ingen satt bredvid mej, eller ens närmare än dom måste.
Sara skymtade förbi i skolan, men hon gick i en anna klass, dök upp bara nu och då. jag var rädd att jag skulle förlora henne. Rädd att hon skulle hitta nån som inte var lika dum i huvudet som jag. Jag trodde nog inte rkitigt att nån kunde tycka om mej och jag tog allting som mitt fel. Om nån var lessen, trött, arg, så utgick jag från att det var mitt fel, till och med om personen försäkrade motsatsen. så är det ibland fortfarnade, men då var jag väl alldeles omöjlig att ha att göra med… I flera år var jag säker på att jag var utvecklingsstörd på nåt sätt, trots att ingen ville säga det rent ut till mej och att det syntes lång väg att jag var dum i huvudet.
Småningom börjde pojkarna, eller några av dom, ”påminna mej”. De berättade delar av vad som hänt på lågstadiet, sånt som jag själv inte orkade med att minnas. Det var det perfekta sättet att retas just då, för ingen insåg att dom gjorde annat än diskuterade med mej.
Sista året, på nian alltså,hade vi utbyte med en klass från en annan skola. ”Varför talar ni inte med henne?” frågade en av dom mina ”klasskamrater” och jag tror inte att nån svarade henne.
Henne som bodde hos mej blev jag tvungen att förklara för, annars hade hon fått höra det av nån annan. Hon tyckte det var konstigt att dom aldrig ens bett om ursäkt. Det hade faktiskt aldrig fallit mej in att dom kunde gjort det. Dom från andra skolan var faktiskt väldigt snälla. Satte sej tillsammans med mej då vi åkte nånstans, pratade med mej och såg till att jag hamnade bland dom då vi hade rundvandring uppdelade i klasser. Vi hälsade ocks¨å på hos dem och jag tror att jag bara gråt då och tiden däromkring, så fort ingen såg. Helst ville jag hoppa ner från sverigebåten på vägen hem, så som dom nästan gjorde i titanicfiklmen som gick på alla biografer då, men jag blev aldrig ensam på däck, för det var mycket vackert väder den dagen. Jag avskydde mej själv, för att jag inte ens dög till att ta livet av mej. Endel sade att jag var stark och själv vet jag inte vad jag tror, eller trodde. Ibland tänker jag, att det kanske är sant att jag är stark, ibland att de flesta hade klarat alltsammans bättre än jag, att jag inte har och hade nåt att vara lessen över.
Jag tror att det var den sommaren jag slutade simma, för att jag inta klarade att se mej själv i baddräkt. Till hösten började gymnasiet.

/Ilse

Annonser

Om *blogfia*

Sometimes I like what I see – then I shoot! – Sometimes I don't like what I see – then I shoot too!

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: